kristoffergustafsson

2Tisdag och vi planerar snorkling på Coral Island. Bara namnet sätter garantin för utflykten. För första gången på 25 dygn stoppas vi pga av vädret. Norrlänningarna är ivriga och försöker intala oss att det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Men en erfaren flockledare har varit med förr och med pondus lämnar in sin vetorätt. Ivriga giffar får sedan 2 timmar senare krypa till korset med ursäkter då det bokstavligen börjar ösregna över Tiomans Salang Beach. En flockledare som i och med sitt veto sparat in 350 ringit åt gruppen men som väljer att inte ta ut någon procentsats.

Vi sparar alltså både pengar och planer till onsdag då vädret åter var på topp igen. Lata semestersvenskar planerar dåligt och går idag på en riktig mina. Vi inser strax innan avfärd mot Coral Island att vi ställts inför ett val. Vi tar antingen den ena båten över till Coral Island eller färjan tillbaka mot fastlandets Mersing för en natt där och sedan hinna beta av de Robinsonöar vi länge hållt högt på vår önskelista. Anledningen till detta är att vi bör hinna till Kuala Lumpur för flyg mot Koh Samui innan helgen slår in. Helger innebär tydligen mångdubbla flygpriser. I skrivande stund sitter jag på det sistnämnda alternativet. Känns tråkigt vilket också märks på stämningen i gruppen. Vi var liksom aldrig riktigt färdiga här...

Vi lämnar ett Tioman i likgiltighet. Ett Tioman som var värt varenda krona och restimme. Det känns fel att säga att vi lämnar även detta skatteparadis med blandade känslor. Vi anser oss långt ifrån klara och utvilade. Det som skulle bli utvilandet inför vad som komma skall på Koh Pangan Full Moon Party blev istället aktiviteternas tid. Snorklingen som jag framhåller om det roligaste hittills växlades med fotboll, volleyboll, badminton och den inhemska sporten Malayboll. Årets titelhållare i Tioman Malayboll Cup 2009 blev efter viss dramatik tillslut Gif Sundsvalls Joacim Grönaas. Jag och Joel som blivit injudna till provträning med fotbollslaget FC Salang tvingas innan hemfärd tyvärr meddela A-lagstränaren vår frånvaro ikväll för vidare färd mot nya mål. Vi önskas lycka till och är välkomna tillbaka då vi enligt scoutning tydligen sett intressanta ut. Vi önskar FC Salang med en för närvarande 5:e plats i Tioman Premier League detsamma. Samma Joel och jag går även miste om den upptäcktsfärd på spökresorten som vi tänkt göra innan mörkret föll. Jag tänker även tillbaka till det djurliv miljön vi levt i haft. Apor, 3-metersödlor, fladdermöss, ormar och jättespindlar som man annars ser på skansen är något vi haft på tomten. Vi ser ödet med Coral Island som ett misslyckande och svårast att lämna ön har Brottby som sista minutrarna innan avgång tar ett sista dopp i vad som är och kommer att vara resans bästa badstrand. Tidvattnet var ingenting vi tänkte på vilket fick Mikaelas kamera att nästan nästan stryka med.

Turligt nog har vi en frisör i sällskapet. Med nya frisyrer genom en skicklig Cecilia "Morsan" Johansson tar vi nya tag mot vår expedition till Robinsonöarna. Vi tvingas övernatta i tråkiga Mersing för väntan på den privatchaufför vi anlitat. Ett Mersing som inte hade mer än ett internetcafé att erbjuda. Utan någon som helst engelsktalande befolkning bor vi i alla fall för lite drygt 10 kr var. Vi bor inte bra. Vi bor riktigt dåligt. En natt vi i vilket fall som helst uthärdar innan vi skulle ut på expedition. Vi hindras tidigt då kvällens bussar mot Kuala Lumpur var fullbokade.Vi som hade ett plan att passa tidigt morgonen därpå. Joakim Grönaas som vid problemartade situationer har en tendens till att agera väldigt uppgivet lägger i vanlig ordning fram sina alternativ. Denna gång var det enda alternativet att ta en buss direkt till Kuala Lumpur och spendera ett knappt dygn på en flygplats och där med ställa in expeditionen. En flockledare har som sagt varit med förr och vid det här laget kommit underfund med Jockes behov av dramatik. Han sätter en viss stress i gruppen men "morsan" agerar lugnande. Flockledaren tar själv tag i saken då de redan 1500 spenderade kronorna på expeditionen kändes som en onödig utgift till förmån för ytterligare en natt på en flygplats. 5 minuter senare hade flockledaren tydligen återigen "gjort det omöjliga". Han kommer tillbaka med 5 biljetter till nattbussen mot Kuala Lumpur. Samtliga gruppmedlemmar visar glädje utom denna Grönaas som känner sig skamsen och redan hittat nya prolem. Nu hade tydligen den thailändska valutan gått upp också. Inget han hade råd med och både dykcert och full moon party skulle nu ställas in. Med övriga mungipor nu pekandes uppåt kunde vi gå och möta upp vår dyre men också private chaufför. Hans båt som mer såg ut som en fiskebåt än en speedboat gjorde Joel tävlingsintiktad och hävdade att han till och med kunde simma  snabbare...





'

Vi styr skutan mot Robinsontävlingarnas ö Pulau Tengah. När vi trodde Tiomans klara vatten skulle bli obesegrat skulle vi nu snabbt bli överbevisade.Vi fortsätter mot Ö-rådets ö Pulau Besar. Efter lunch på deltagarnas resort besöker vi ö-rådet. Endel kuriosa intas och om en månad är det dags för inspelning igen. Amerikas motsvarighet till Robinson, "Survivor". Vi kan under en långsam hemresa minnas tillbaka på gamla deltagare och svenska hjältar som, Martin Melin, Robert "RobinsonRobban" Andersson, Alexandra Zassi, Emma Andersson, Tilde Fröling, Herman, Jerker, Kent, Jesus och sist men inte minst legenden Pål Hollender.

Vidare mot nya äventyr och vi skulle med buss ta oss till Kuala Lumpur. Vi störs återigen av den karaoke som ständigt spelas i tv skärmarna på allt som har med kollektivtrafik att göra. Bussar och båtar med högsta volym dygnet runt. I skrivande stund på en buss kl 2 på natten fortfarande med denna högsta volym. Ändå är det bara vi och 2 ensamma själar till på bussen. Aircondition missrukas även inatt och gruppen kommer en och en och söker värme hos en återigen väl påklädd flockledare. Gruppen gnäller natten igenom medan jag själv är nöjd så länge jag slipper köra bussen...

Vi fortsätter med buss, buss och båt över till Koh Pangan och vi räknar ihop restiden till 25 timmar. Vi möter precis som planerat upp det sällskap vi träffat på Langkawi Emelie och Bea. Vi får hålla i oss hårt då en hetsig taxichafför kör rally på minst sagt krokig och backig väg med Emelie gråtandes av rädsla. Efter endel misslyckade försök att hitta boende checkar vi tillslut in på Pla bla Guesthouse. Ja, det heter faktiskt så. Det känns bra och vi blir snabbt på gott humör av den partyglada stämning som råder i Full Moon Party distriktet. Trots det sömnlösa dygnet har vi svårt från hålla oss borta från pilsnern. Än populärare är den "bucket" man dricker här. En helt vanlig liten hink som barn leker med i sandlådan köper man med en Red bull, en Sprite och en kvarting renat eller whisky. Efter att alla testat denna "bucket" var både glädjen och berusningen ännu större så vi går i samlad tropp med alla andra svenskar vi hade förfestat med på Sun Garden. Även om promenadvägen uppgår till knappt en minut så hinner alla svepa i sig vad man har i handen. Snabbast var väl Jocke som visade gruppen en härlig fylla under den timme han var på topp. För mycket längre än så var det inte. Vi tappade bort honom men kunde vid hemkomst hitta den berusade mannen på toaletten sittandes på golvet med toalettringen som huvudkudde. En powernap som han uppskattar till 5-10 minuter kan vi bekräfta till 5 timmar. Dessförinnan hade en känslosam Joakim Grönass väckt upp stackars Emelie för att älta gamla kärleksbekymmer. Det enda Emelie hann höra var att en olyckligt förälskad Joakim tydligen ska gifta sig när han kommer hem. "Det ska bara bara vara hon och jag" som Emelie så fint citerar honom...

Vi har nu delat upp oss i tjej respektive herrum. Det mer östrogena rummet har ställt väckarklockan och vi kommer i god tid ut på playan. En strand med ös i vill jag lova. Det känns som ett lovande ställe här vi kommer ha mycket kul. Våra grannar Ronny, Omar, Johan och Amanda skrapar ihop ett fotbollslag till den Koh Pangan Beachfootball Cup som idag skulle gå av stapeln. Med ett lag av 4 helsingborgare, 4 skövdingar, en giffare också den där "stockholmarn" som man blir kallad här. Vi spelar öppningsmatchen inför ett fullsatt Haad Rin Beach Arena. Vi möter ett franskt lag som tar ledningen tidigt med 1-0. Vi jobbar oss in i matchen och får se oss nöjda med det kryss matchen slutar med. Andra matchen hinner inte ens börja innan gnälliga britter lämnar walk over pga för het sand. Att britter inte tål sol vet vi sedan länge men att dem inte uthärdar värme var nåt nytt. Segern tillskrivs till 3-0 och sista matchen skulle komma att handla om gruppseger. Ettan och tvåan skulle vidare till slutspelet den 9 mars. Omar som står i mål tvingas redan vid avslag släppa förb sig ettan då en riktig rökare avlossades rakt upp i krysset i matchen som var mer känd som "The game of the day". Vi äger mestadels av matchen men tekniska israeler lirkar även in tvåan bakom en chanslös Omar. Jag övertar målvaktpositionen då jag åker på ett gult kort efter grov kapning bakifrån. Hetlevrade israeler skänker mig både spottloskor och lovord om död efter matchen. Ett lyckat byte som innebar en storspelande målvakt och en Omar till tvåmålsskytt. Golden goal och gruppsegern var inom räckhåll. Hur lång övertiden skulle vara blev det vissa diskussioner om. Diskussioner som hölls länge och väl innan Ronny till allas förvåning kommer igång på thailändska. Tydligen hade han suttit och pluggat från lexiconet. Situationen ordnas upp och trots att vi många gånger är nära ett avgörande står sig resultatet 2-2. Straffar är enda vägen till ett avgörande. Samma Ronny som tidigare nämnts steppar fram mot straffpunkten. Ronny kanske turneringens viktigaste spelare tar sats, och en projektil rakt upp i taket. Kristoffer "Pantern" Gustafsson gör sig vän med stolparna och med vissa sykningar och tar sig an den hårdskjutande israelen. Jag är på den men den går in pga av dess kraft. 3-3 och Andreas tar sats. Långt över och Andreas faller ner på knä med händerna på huvudet av besvikelse. Nu var "Pantern" illa tvungen att ta nästa straff. En till utséendet och betéendet divig israel lik Totti vill showa för publiken och även han med vissa sykningar tar sats. "Pantern" agerar blixtsnabbt och väljer rätt när han kastar sig till vänster. Även han showar och i luften klistrar den väl placerade straffen. Ska "panterns" psykologiska övertag vara avgörande? Johan gör sig redo. Vi övriga lägger armarna om axlarna på varandra likt en straffläggning i stora EM och VM sammanhang. Till lagets besvikelse missar Johan så allt hopp läggs nu över på Pantern Gustafsson. En liten Isreal lik Ljubomir Vranjes använder sig av ett kaxigt betéende. Pantern går psykande mot "lillturken" som han kom att kallas av många supportrar och välter ner bollen från den kulle "lillturken" hade placerat den på. Ett buande går över publiken men Pantern låter sig inte sänkas. Istället skickar han en skvätt sand över den hånflinande lillturken. Lillturken pekar vänster och Pantern fintar gå höger. Straffen läggs tråkigt nog just lågt höger och slaget var förlorat. Men vi hade kommit två i gruppen och i övermorgon var det dags för åttondelsfinal. Vi var mer än nöjda och helt slut. I ett glädjevrål springer hela truppen mot vattnet för ett välförtjänt svalkande dopp. Kvällen firades med lagfest hemma hos oss och skumparty på Haad Rin Beach. En kväll där supportrarna tydligen hade roligast. Dock inte blötast men det ryktas att en viss Mikaela Nygren hade ätit "nåt dåligt" som hon försökte förklara sig med efter att hon hade spytt lite morgonen där på. Tydligen hade Emelie ätit sämre då hon inte ens hann nå toan. En chipspåse fick bli alternativet...

Så med en sen hemkomst, blöta kläder, nerspydd toalett och spyfyllda chipspåsar hade alla känningar. Undertecknad med 2 bortsupna t-shirts och en Mikaela Nygren som aldrig kom ur sängen idag, så var stranden inbjudande. Team Pla bla var spellediga och kvällen var vikt åt det stora poolpartyt. Dessa "buckets" var anledningen till att även denna kväll kunde gå i glädjens tecken. En taxiresa där vi proppar bilen full med 10 festanade svenskar. Att taxiresan inte var mer än en kilometer är något som beställarna vill lämna osagt. Resans sjungande svenskar drog på sig uppmärksamhet och högst sjöng nog Ronny som dunkande huvudet i taket för att hålla takten medan vi andra slog med näven...

Vi gör entré med det sedvanliga indianvrålet och ganska omgående åker vi i plurret en efter en. Vi är så gott som först i men vi är nog också dem som har roligast. Efter att vi slutats roas av att kasta iväg varandra och hoppa bomben för att stänka ner torrbollar vid poolkanterna kommer Joel Lilja med den briljanta idén att att "ja, vi skickar ner torrbollarna i vattnet" Joel Lilja, jag å Ronny blir lyriska och förklarar Lilja som Einstein. Vi skickar i en drös med folk. Alla med drickorna i förlust på poolens botten. Joel som har ett behov av att bära folk, lyfter gärna i dem medan jag å Ronny skickar i folk. Tillslut blir vi övermodiga och Joakim Grönass skvätter vatten över fel folk. En tjej utan humöret på topp brister ut i ilska och gråt. Slag matandes över den brända mannen samlas de bitiga grabbarna spännandes runt vad dom trodde var "kvinnomisshandlaren Grönass". Kanske som enda gruppmedlem med förståndet i behåll uppmärksammar jag detta. Säkert tanigast av grabbarna men med bästa brännan avleder jag detta och vi kan i lugn och ro återgå till att ha jävligt roligt. Vi märker att poolen börjar bli överfull med folk så tjejerna beställer en taxi medan jag och Lilja sätter punkt för kvällen genom att skicka i 2 servitörer med brickorna fulla i polen. Vi blir såklart lika snabbt utkastade men vi är ändå överrens om en jävligt kul kväll...

Det var dagen före Full Moon och det var slutspel. Vi kunde haft en bättre uppladdning men vi tar oss i alla fall upp till kl 13 då åttondelsfinalen började. Vi möter ett gäng skottar och precis som i alla andra matcher tappar vi in ettan kvickt. Detta var säkert det bästa laget vi mött men vi lever mycket på vår Ronny till vardags i div 3:s Höganäs. Turneringens kanske viktigaste spelare hittar ett bra samspel med "Stockholmarn". Ronny kvitterar på egen hand efter att speakern utlåtit att "Ronny from Sweden is the only humanbeing who can dribble on sand". Vi är trötta men vi har en bra målvakt som gör det lätt för oss. Sonny från Göteborg gör i Golden Goal ett långt utkast till lagets Maradona. Mjuk och fin nedtagning på det långa utkastet håller jag backen i ryggen. Väntar ut hans kommande brytning från vänster och blixtsnabbt vänder Maradona höger och klipper till med släggan. Stenhårt i högra stolproten hade jag avgjort lagets viktigaste match. En tung målgest senare och speakern ljudandes "Goooooooooaaaaaaaaaallll! Samlades spelare och fans i en enda stor tv-puck hög. Kanske med karriärens viktgaste mål hade jag tagit oss endast 3 segrar från titelseger och prispotten på 30 000 baht ( ca 8000 kr).

Trots baksmällan på samtliga i truppen och de 2 skador åttondelen medförde ställer vi upp ett hungrigt lag på ett totalt fullsatt Haad Rin Beach Arena. vi möter ett gäng tuffa irländare. Det märks redan vid uppvärmning att det inte är några mjukisar vi har att göra med. 0 - 0 står sig länge men en intränad frisparksvariant tvingar oss till underläge. Nästan utan avbytare blir vi trötta och jag tvingas sätta stopp för ett friläge. En argsint irländare med typiskt brittiskt huliganutseende blev det som åkte på den brutala kapningen. Något jag skulle få ångra då jag av samma irländare tagit emot 3 spottloskor i ansiktet och 2 armbågar i magen. Hans temperament skrämmer mig till att behålla lugnet men kan tillslut inte inte ta emot fler mordhot så jag ber honom komma tillbaka när han han tappat några kilo och växt sig ett huvud längre så jag ser vem jag pratar med som jag så dumt uttryckte mig. Vilt slagsmål bryter nästan ut i en het kvartsfinal. Vi trycker på bra under slutminutrarna men vi får erkänna dem till det bättre laget. Jag har bud på kvittering vid en bra slagen frispark men en duktig målvakt var avgörande för laget som sedan gick hela vägen och kunde festa upp sina 30 000 baht. Samma nyrika irländska idioter kunde sedan på kvällens Warm Up Party återfinnas deckade på stranden frammåt soluppgång...

Dagen D och Koh Pangan Full Moon Party som vi så länge sett fram emot. Krökandet drar precis som planerat igång redan vid frukost och stranden är så fullproppad med folk att vårt 11-manna sällskap inte ens får plats att sitta tillsammans. Frammåt hemgång samlas vi i alla fall till The bikini contest vid Glacier Bar. Roligt nog vinns den av vår supporter  från fotbollsturneringen Kim som med bara bröst inför över 1000 åskådare kan ta sina 15 000 baht i prispengar och bjuda oss på öl...

Kvällen som skulle vara party blev inget annat än att alla tappade bort varandra pga så mkt folk. Så var och en fick ha kul på sitt håll. Höjdpunkten är när jag helt plötsligt ser man som raggar loss på mi min gruppmedlem Bea. Till min glädje och förvåning min gamle lagkompis Valentin Ponce. Men efter en fest där folk överallt deckat på stranden och 2 dödsfall kunde hela 11-manna truppen sedan mötas upp hemma som vanligt vid soluppgång. I vanlig ordning kommer den med nyckeln hem sist av oss alla och även i kväll var kvällens nyckelbärare partykungen Lars Joel Lilja...

Precis som nyårsdagens baksmälla är Full Moon Party dagen lika tung. Av 11 man är det endast 2 st som tar sig ner till stranden som kändes långt bort denna dag. Hela 25 meter går jag och Joel Lilja där vi försöker visa oss hurtiga och kastar lite frisbee. Men vi erkänner efter ett par riktigt dåliga kast att vi kanske inte mår så bra och borde vila lite istället. 3 timmar senare vaknar vi upp bredvid varandra i sanden och går med tunga steg hemmåt igen. Efter en middag och filmkväll beslutar vi oss för att gå och lägga oss igen. Imorgon är det ju dags för vidare resa mot Koh Tao där vår dykutbildning börjar kl 17. Kanske bäst att ha nyktrat till tills dess.

Med knappt 20 sovtimmar på 6 dagar med 2 t-shirtar, en piké, ett linne och ett par solglasögon bortsupet summerar jag  Koh Pangan med - Vilket jävla ös!

Det Langkawi vi besöker har hittills känts ganska oupptäckt då vi klarat oss från både strandförsäljare och påträngande butikspersonal. En ö jag varken sett i turistbroschyrerna hemma eller hört någon annan mer än familjen Wallberg besökt. En uppfattning jag snart skulle få ändrad.

Efter ytterligare ett byte av boende så checkar vi in på Lankapuri Inn. Fröken Karlsson med nyinköpt kackerlackspray trissar upp boendenotan till 160 ringit per natt...

Det är fredag och det är en härlig kväll. Enda nederlaget är solbrännan som börjat flagna. Flockledaren är sugen på en kall öl och drar därför på sig de medtagna löparmarängerna för ett par vändor på stranden. Knappa hundra armhävningar och sittups senare känner jag att jag kan göra en bra kväll utan att ha dåligt samvete. Jag skänker under dagen mina tankar till grabbarna där hemma som spelar viktig seriefinal hemma på ett fullsmockat Bergsöplan med efterföljande bandybar där fans får ta sig nån å annan pilsner med A-laget. Utan Texas i truppen mals mina tankar ner och enda medicinen är träning på egen hand.

Denna afton var en afton som skulle sluta i kärlek. En smaklig måltid senare gästar vi det beryktade reggaebar och blir ett par SKOL senare uppraggade av ett gäng svenskar. Till både min egen och tjejernas stora lycka var majoriteten grabbar. Det var varken stekare eller årets män. Förste man fram är Jocke med Sundsvall som hemvist som helt orädd frågar om han kan sno den lediga stolen som stod vid vårt ord. Då utseendet inte kan bli mer ariskt svarar vi på svenska javisst. Stolen skulle användas till att slå sig ner hos ett annat svenskt tjejgäng. Ett gäng förvisso utan flockledare men som Jocke max 5 min senare väljer att kalla -"jävligt torra". Stolen med tillhörande person är alltså tillbaka. Minuten efter det kommer näste man Peter och slår sig ner. Han gör entré med självförtroendet på topp -"Fan, ni såg ju bättre ut på nära håll", och syftar på tjejerna men tar artigt flockledaren först i hand. Kvar satt Joel med 5 "jävligt torra brudar". Han trånar bort mot oss men vill inte visa sig lika nonchalanta som föregående män. Bättre sent än aldrig och snart satt även Joel med tillhörande torrt sällskap där...

Även om jag var en av dem som klarade mig utan sovsällskap så var det kärlek vid första ögonkastet. Sist jag träffat en man som skänkt mig så mycket skratt kan jag inte ens minnas. En kväll som senare skulle visa sig bara bli början av en epok...

Samma kväll på samma ställe minns jag hur jag står för en klassiker som min nyvunne vän och bilförsäljare Peter ska komma att skratta mest åt. Jag minns hur jag hänger i baren mellan Mikaela och Jocke. Jag blir plötsligt knackad på axeln och tillgiven en öl. En öl som från ingenstans skänks av en svensk tjej. Hon ber mig slå sig ner med henne vid bordet. Svårflörtat svarar jag -"snart, ska bara babbla klart här". När jag sedan vänder på mig för att leta upp henne har jag pinsamt nog glömt bort vem det var som bjudit mig på en öl. Det sitter vid tillfället kanske 15 svenska tjejer på stället och jag blickar ut över både bord och dansgolv utan att ha en aning om vem som väntar mig. Jag låtsas ta varvet runt med en blick där jag försöker se ut som att jag har fullt upp med annat i hopp om att hon skulle hojta till där vid nåt bord, just för att slippa gå och vara rädd för kommande pinsamma ögonblick resten av helgen. Givaren återfanns aldrig men ölen smakade precis lika gott för det...

Trots uppgraderingen av boende ägnar flockledaren en natt åt insektsjakt. Vi får morgonen därpå möjligheten att flytta en våning upp. En chans vi tar. Med tryggare stämning i gruppen kan vi ta det jävligt lugnt efter föregående kvälls klubbande och hemkomst vid soluppgång.

Trots den hårda utgång fredagen fick så var det ju nu trots allt lördag. Vi hade på lyset föregående kväll kommit överens om samma tid och plats. Vi anländer för kvällen tyvärr inte med full trupp då Alexandra Karlsson ej är uttagen pga sjukdom. Hon skyller på förkylning men det ryktas om baksmälla. Vi möter som vanligt upp sällskapet på samma reggaebar för umgänge, pilsner och liveband. En trubadur där jag väljer att framhålla trummisen som många höjde på ögonbrynen för. Trots mitt svaga musikintresse kunde jag inte hålla mig från att ta fram luftpinnarna och följa med i samma härliga gung, den till utséendet stabila trummisen hade. Inte heller han världens vackraste men kanske världens bästa.

Tiden går fort och utan tabbar eller missöden går vi sedvanligt i samlad trupp till Sun Bar för vidare klubbande. Jag uppskattar i marscheringen vid ett berusat tillfälle den svenska truppen till 25 pers. Vi gick under benämningen svenska landslaget. Ett landslag som har roligt. Riktgt roligt. Nån tjej försöker misslyckat men inte helt oväntat byta samlingsnamn till "det léende landslaget" efter att vi gått vidare mot Chill out bar. En kväll som precis på samma sedvanliga vis rundas av för det fyllekrubb som är nödvändigt framåt soluppgång. Landslaget är inte nöjda där så det vandras vidare till Sundsvallsnästet för efterfest. Flockledaren avancerar och går nu som förbundskapten då han leder truppen till sista träningspasset för dagen. Fyllan på förbundskapten samt lagets "Zlatan" Jocke övergår i en slags dryghet och vi punkterar kvällen med att på okänt vis tydligen ha retat upp x antal rikemansdöttrar från Lidingö som säger godnatt med ett ciggpaket kastat i huvudet och en skvätt sand i ögonen. Något som vi även skrattar gott åt då vi tagit vårt förnuft tillfånga.

Vi byter inte helt ovanligt boende men beslutar denna gång att flytta rakt ut på stranden där Sundsvall, Umeå och Haninge redan bodde. Enligt lovord fritt från kackerlackor. Till Alexandras stora lycka stämde det och till min och Mikaelas ett halverat pris. Dock med följd till en flockledare sovandes på en näst intill obefintlig madrass på golvet. En syn som man vid det här laget är van vid. Dagen inleds tråkigt nog med sorg. Den ene av de tre giffarna från Sundsvall råkar ut för en brännskada innehållande en manet. Den vanligtvis så söte och glada Cecilia Johansson får vid lunch en manet stor som ett dasslock inlindat runt fötterna. Ett panikartat skrik och full fart upp till strandhuset och in i Umeås rum - "Peter, du måste pissa på mig!" Ett sjukhusbesök senare fick två dygn ägnas åt rehabilitering på rummet och 15 värktabletter per dygn. Med vår empati har den fortfarande söta men inte lika glada Cicci nu haft gråten i ögonen i närmare 50 timmar innan hon var på fötter igen. Trots nederlaget genomför vi den utflykt vi planerat. Vi åker med båt ut till Pulau Tepar och beträder en ö med en sötvattenlagun. Den timme vi hade på ön blev för min del förkortad till en halvtimme då flockledaren skulle komma at bli rånad. Icke beredd blir jag bestulen på min kameraväska med innehållande fickpengar. Till min stora förvåning var rånaren en apa. En apa som inte var helt lättövertalad och tvingade mig till att jag i både djungel och ut på stenar jaga kameraväskan. Jag närmar mig vänligt och lika snabbt står ett dussin apor i zonförsvar fräsandes kring denna kameraväska. Jakten blev lite av en turistattraktion som åskådarna tyckte var roligare än vad jag tyckte. 20 minuter senare var problemet löst och apor som tjejerna fotograferar är något som jag från och med denna dag hellre spottar på...



Efter ett svalkande dopp i sötvattenlagunen går skutan vidare mot ett örnnäste där vi fick mata fåglarna. Inget som intresserade sällskapet så värst mycket så vi la mer tid på den underbara privata strand vi hade garanterats. Ett besök som vi tog med storm och ägnade åt mer hopp och lek än sol och bad. En modellerande ryss utan någon som helst självinsikt tilläts även en del hån vilket befogas då synen inte var något annat än patetisk.

Kvällen skulle traditionellt ägnas åt den så kallade "Senangrundan", vilket innebär de tidigare nämnda checkpointsen med start på förfest på Senang Guesthouse, Babylon Bar, Reggaebar, Sun Bar, Tomato 24 hour restaurant och avslutas med efterfest på samma Senang Guesthouse som vi började på. Starkaste minnena från den kvällen är mannen på Reggaebar som var identisk med Goif Kåres Matte Jansson. En jävligt rapp japan på dansgolvet återkommer också när jag försöker fräscha upp minnet. Tyvärr slutar kvällen med tyska medelålders män som gör narr av en stackars dansglad japan. Peter "Peting" Lindquist är nog ändå mannen jag minns mest och förhoppningsvis för resten av mitt liv. Han och hans respartner Andreas skulle halv åtta morgonen därpå lämna oss för vidare resa mot Phi phi islands. Vilket med andra ord innebar direkt efter efterfesten. Peting, hans samma ragg och sovsällskap för tredje natten i rad och jag står på dansgolvet på Sun Bar. Helt plötsligt tar Peting tag i det känsliga ämnet vi de tre dagarna tillsammans befarat. Vårt farväl. Peting slänger fram sitt visitkort, lägger det i handen på mig med orden -"Du är en jävligt skön kille faktiskt". Jag känner mig hedrad och tjejen bredvid som varit så viktig för honom de tre sista nätterna med gnällande röst "Han får, men inte jag?" Tyvärr svarar Peting. -"Jag har inte så att det räcker gumman", och stoppar ner de återstående 5-6 visitkorten i plånboken. Jag skrattar nöjt, högt och belåtet utan att skänka henne minsta medlidande men trots detta ryktas det att dem ändå delade säng de sista minutrar som kunde fångas innan Peting var på resande fot igen. Peter "Peting" Lindqust. Han kom, han sågs, han minns.

Grabbarna från Umeå är ute ur gamet och kvar var vi bara sju. Ett härligt återstående gäng då Vallentuna/Sundsvall slagits ihop. En tuff natt innebär oftast en lugnare dag. Sovmorgon, Mikaela och Alexandra på vattenskoter medan jag själv går med i team Swe/Usa i volleybollen mot inhemska Malaysier. Vi förlorar självklart men en kämparinstas och ett par pilsner senare så kunde vi ändå fastställa slutresultatet till 2-1 i set.


 

Duo Karlsson/Flygel hävdar sina önskemål om sol och bad sista dagarna. Nåt som vi alla instämmer i. De tre vise männen Kribbe, Jocke och Joel äter sedvanligt sin mellis vid fyra bläcket bestående av fried chicken rice vilket fick bli dagens höjdpunkt.

Onsdagen var det utflykt på schemat. Första moppen vi får tag i gör vi genom att låna Ciccis körkort då det var ett krav. Andra hojen löser jag ut på nåt sätt men utan körkort. Att dem gick i 120 och var 150 kubikare var kanske anledningen. Vi börjar färden med att leta efter tankstation. Vi hittar den tillslut men sen tar en viss Mikaela Nygren över som kartläsare. En timme senare känner vi konstigt nog igen oss. Vi upptäcker snabbt att vårt boende ligger på höger sida och uppgivet konstaterar vi att vi åkt runt i en cirkel. Mikaela tar över rodret och jag går lämpligt nog som ny kartläsare. Jag tar oss till Seven Wells Waterfall där bestigningen upp för berget förklaras av Alexandra Karlsson som "det värsta hon har varit med om". En bestigning som slutar i att flockledaren bär samtliga 4 packningar både upp och ner. När vi är nere igen är behovet av energi stort så chips och läsk inhandlas. Jag som just ska stoppa min KitKat i munnen får den återigen stulen. Även denna gång av en så kallad apjävel. Tråkigt men sant och jag har allvarligt talat börjat tröttna på de hetlevrade aporna ön består. Efter förfriskningarna jämför tjejerna vems ben som darrar mest efter påfrestande bergsklättringen. Jag kan sedan lugnt dela ut var och ens packning innan vi åker vidare mot nästa bergsbestigning. Denna gång till tjejernas lättnad behövde man bara kliva in i en linbana för färd upp mot öns högsta punkt och bästa utsikt. Sedan full gas hem och tid för den traditionella "mellisen". Vi har inte hunnit med vårt sista mål vilket var Tengu Rhu Beach. "Den magiska stranden" på andra sidan ön. Jag och Mikaela grabbar tag i varsin båge och ligger på bra bort mot Tengu Rhu. Vi anländer knappt en timme senare och vi kan konstatera att det är fint men inte bättre än där vi redan bor på Senang Beach. Nu måste vi hinna hem innan mörkret. En kvart in på hemresan märker jag plötsligt hur jag tappat Mikaela i backspegeln. Jag stannar och väntar precis enligt den oskrivna regeln. Hon kommer aldrig så när mörkret fallit beslutar jag mig för att vända om ifall hon ramlat. Full fart tillbaka men utan resultat. Gasen i botten hela vägen hem och möter vid vårt guesthouse Jocke som tydligen ska ut och leta efter mig på Mikaelas moppe, precis som det helt plötsligt var jag som kommit. Vi känner lättnad och skrattar åt missförståndet. Om sanningen ska fram så var det Mikaela som fått en fluga i ögat och stannat upp. Sedan virrat runt en stund och sen tagit sig hemmåt. Den planerade svenskfesten hos oss hade i och med detta blivit senarelagd och jag minns inte mycket mer från det mer än hur Mikaela och Anna senare på Reggaebar försöker lära en inhemsk bartender vissa svenska fraser. Det gamla vanliga som hej, tack, du är söt osv lärdes ut medan jag roades mer av ord som dyngrak och hej du ser ut som en påse skit mm. Tydligen lyckades vi bra och blev bjudna på ett par shots. Det ryktas att kvällens svenska 12-manna trupp slutade i en enda fylla. Tydligen finns sista biten av "Senangrundan" på film...

Sista heldagen tillsammans. Karlsson/Flygel lämnar styrkebesked genom en ställd klocka tidig torsdagmorgon. Anledningen var maxad dos av sol och bad. Tidigt påstår sig Karlsson rastlös och dagen på stranden ägnas istället mest åt gymnastiska övningar och snylta på lyxhotellens swimingpooler...

Charterfolket Karlsson/Flygels tid var inne. Fredag och det var lika med farvälet. Det är med blandande känslor jag kliver ut på Senang Beach för sista gången. Jag tar går i mitten med Joakim Grönås och  Joel Lilja tätt intill mig. Vi tar sista stegen mot den soldyrkande duon utan att säga något. Vi visste alla vad som väntade. Vi tog våra sista djupa andetag och gör slag i det känslosamma farvälet. Det känns tungt att lämna tjejerna då vi haft en riktigt bra tid tillsammans. Jag vill avsluta med hur mycket jag uppskattade chansen att få lära känna en glad och rolig Alexandra Karlsson och en precis lika trevlig och härlig Anna Flygel. En härlig vänskap tjejerna visat prov på som ingen kan undgå att visa avund. Vi känner oss trygga i att släppa iväg dem på egen resande fot.

Jag väljer att summera 10 dagar på Langkawi med sällskapet som främsta minne. En tid som blev mer hets än den semester som var planerad. Jag får inte ihop mer 2 sovmorgnar när jag tänker tillbaka på tiden som gått. En ö som antagligen hade den finaste strand jag satt fötterna i. Då finns ändå ställen som Spanien, Grekland, Turkiet, Italien och Amerikanska Miami Beach på meritlistan. Ett ställe min familj där hemma hade älskat precis lika mycket som jag gjorde. Trots detta var ändå umgänget främsta egenskap.

Lika synd som det var att behöva ta farväl av Peting, Anna och Alexandra känns det spännande att åka vidare mot nya äventyr. Klockan är två och vi blir upphämtade av taxi för resa mot nästa mål, östkustens och Malaysias mest bevarade paradis Tioman. En båtresa, bussresa, bussresa,bussresa, taxi, taxi och båtresa hade vi 28 timmar senare anlänt östkustens pärla. Vi hade alltså från Langkawi korsat landet via Kuala Perliz till Quantan. Därifrån till Pecan för vidare färd mot Kuala Rumpin och slutligen anländer vi Mersing innan vi kan gå på färjan mot Tioman och dess nordligaste punkt Salang Beach.

Vi blir snabbt imponerade av vattnets klarhet och strändernas vita nyans trots att vi redan visste om att stället erbjuder ett av världens 10 bästa dyk och snorklingsmöjligheter. Vi blir snabbt uppraggade av hotellägare som gärna tar emot oss. Vi faller för en kvinna som Cecilia hör yppar något om "five persons, one bungalow at the beach, hot water, 100 ringit" Vi följer med och kollar. Vi kan inte bli annat än nöjda då vi fått resans schysstaste boende till resans lägsta pris. 20 ringit per skalle vilket innebär 50 kr per person och natt. Lika exalterade som vi blir över strand boende och hav blir vi av djurlivet vi snabbt upptäcker. Ödlor som är över 2 meter långa lever vilt bara utanför huset samtidigt som fladdermöss stora som örnar hänger i träden. Dessa återkommande apor ska också komma att vara till problem även här...

Vi är väl värda en sovmorgon efter den långa påfrestande resan. Vi börjar första dagen med att precis som de övriga knappt 100 turisterna som vi uppskattar det till hyra snorkelutrustning. Vi kommer tidigt överens om att det är något av det mäktigaste vi varit med om. Mest lyrisk är Joel Lilja som trivs som fisken i vattnet. Korallrev i alla dess färger och fiskar i tusentals med färger man inte ens visste existerade. Man är ett med fiskstimmen och vi blir mer och mer vågade allteftersom. Vi simmar ner bland stora fiskstim och fiskar som är lika orädda som oss tillåts till och med bli klappade. Kanske resans hittills roligaste dag slutar med att vi legat vattnet precis hela dagen och Joakim Grönås brända rygg är för tillfället rödare än brandbilen. Joakim som kanske inte har gruppens brunaste bränna har däremot just nu Sveriges rödaste. En saftig stek till middag och nån pilsner på Café 4s så var behovet av sömn stort då morgondagens djungelvandring skulle kräva både kraft och mod.

'
Dagens djungelvandring skulle ta oss till Monkey bay. Vi sätter i oss en ovanligt stor frukost vilket för min del innebar nästan 4 frukostmenyer. Ett problem jag lidit av hela den asiatiska vistelsen är deras små menyer som tvingar en till minst 5 måltider per dag. Asiatens storlek är också ett problem som gett mig huvudverk. Därav miljön dem byggd upp vilket medför de saker jag ständigt slår skallen i som tak, hyllor, elskåp, lampor mm. Av någon anledning benämns jag ofta av infödingar som "the tall guy" trots min nordiska medellängd på strax över 1.80.

Vi bunkrar upp med vätska och hyr med oss snorkelutrustningen. Vi blir lärda hur vi handskas med eventuella ormar och apor. Allt skulle packas in i ryggsäckar och inga skosnören fick hänga ut. Undertecknad, även först i ledet skulle vandra med pinne för dessa eventuella ormar. Det är en tuff terräng vi tar oss igenom. Första halvan går brant uppför och andra halvan går lika brant nerför. Vi tar oss tillslut fram och får vada sista biten. En tuff vandring men som efter framkomst konstateras som "värt besväret". Vi hade då tidigare på vägen upp för berget stönat i kör -"Jag har aldrig svettats så här mycket i hela mitt liv". Vi konstaterar även att -"bättre än såhär blir det inte". Vi snorklar i timtal men några minisharks syns tyväinte till. Vandringen hem känns lång. Vi vinkar istället in en liten motorbåt och liftar hem till Salang Beach. Vi slapp turligt nog apor som stal våra grejer idag men när vi kom hem hade dem istället rivit ut alla våra sopor på trallen så grovstädning var prio ett vid hemkomst. Hur det är möjligt vet jag inte men den röda mannen är idag ännu rödare...

Så nalkades avgång för vinterns semesterfirande. Jag kunde belåtet läsa att flygbiljetten skulle ta oss hela vägen till ett soligt Bangkok. En miljonstad många svenskar sett men låtit mig debutera förrän vid 22 års ålder. I sällskap fanns en god gammal granne och vän. En kamrat som undertecknad rutinartat tvingats svara - "hjulen", på då hon flertalet gånger under flygningen låtit flygrädslan tagit över dess sinnesfulla bruk och frågat - vad är det som låter?

En allt eftersom lugnare Mikaela Nygren skulle även komma att klara en landning med tårarna i behåll. Nervositeten var dock stor då den unga damen i fråga, i samma sekund som hjulen slår i backen vräker ur sig - Jaha, då har man varit i Österrike också!

Vad som tycktes om Österrike vet jag inte vad hon ska svara på då Wien lämnades redan 20 min senare och en högspänd Mikaela återigen lyfter mot skyarna  En iskall Kristoffer Gustafsson tillåter inget gulligull och inga tårar. En metod som senare skulle visa sig vara väldigt framgångsrik. En start som Mikaela avslutar i lugnare skéende med kommentaren - Austrian Air var ju faktiskt jäkligt bra!

 Själv behöver jag mer än 15 minuter för att bedöma ett flybolags kvalitéer...

Vi hade dess förinnan lämnat moderlandet med en del hängande mungipor. Vi tolkar det som att saknaden beräknas infinna sig hos nära och kära. Jag tänker på Rebecca Perssons rinnande ögon, Mona Nygrens lämnande utanför entren till terminal 5, Mats Perssons resa ut till Arlanda för en sista blixtvisit samt ett farväl så långt som in på planet av en tjänstgörande Benny Nygren.  Det ryktas att sistnämnd slog i en skvätt extra bränsle för att låta sin ängel flyga på den säkra sidan...

Icke att förglömma är Linn Gustafsson som till skillnad från övriga anhöriga vinkar av oss med ett förväntansfullt leende då hon längtar till hemkomst, vilket i hennes drömmar innebär presenter i  plural. Hur mycket hon tar hänsyn till det begränsade packutrymmet är nog nåt som hennes drömmar utelämnat.

För att komma tillbaka till terapin mot flygskräck vill jag citera mitt nu botade resesällskap då vi ankommer Bangkok - "Jag är inte flygrädd längre".

Vi landar Bangkok med planer om tåg in till Chaosan street men blir snabbt uppraggade av likåldrad norrman.  En konversation som hålls länge och väl på engelska ända in i taxin då det går upp för oss att vi nästan är landsmän. Vi möter en norrman som är mycket trevlig och reser på egen fot. Snabbt tar vi oss tillslut till ett At home hostel där vi delar rum alla tre de två nästkommande nätterna. Vi bor bra och extremt centralt till en summa av 65 kr p/p. En törstig Kristoffer Gustafsson tar med sig sina rumskompisar till ett härligt ställe med mycket liv för uppfyllning av både mat & dryck.
 

Ett slutkört sällskap väljer trots jetlag att aktivera sig tidigt då det var uppstigning 06.00 dagen därpå. Det stog dagsutflykt på schemat och bussen tog oss till den roliga "floating market", vilket innebar att man satte sig i en flotte med egen roddare och drev runt i en flod fylld med flottar och stånd kring kanterna för försäljning av mat, frukt, hantverk, kläder mm.  Fruktansvärt tevligt, och en nöjd Kribbe kunde flyta runt med en kokosnötsdrink i famnen, färsk frukt i vänsterhanden och en pilsner i högerhanden. Knäppa kort fick man göra mellan påfyllningarna. Turen fortsatte sedan med motorbåt till en restaurang för lunch. Vidare sedan med buss till någon slags park med diverse gravar där jag och Mikaela mest ägnade oss åt att slicka rent den glasspinne norrmannen köpt oss medan han själv gick runt och intresserade sig för thailändska gravar. Nästa stopp var också måttligt intressant då nån slags järnvägsbro skulle korsas. Återigen strosade en intresserad norrman runt för sig själv medan det allt för lättklädda svenska reseparet letade runt efter t-shirts då  buddhismen ej tillåter bara axlar på tigertemplet som var nästa stopp. Den för tillfället darriga Mikaela höll sig på tryggt avstånd samtidigt som de två nordiska männen stod tätt intill de lössläpta tigrarna. Mest macho var den äventyrslystne norrmannen som påstar att det bara är en drös  - "slickende kottunger", då vi bevittnat ett överfall av en asiatisk kvinna. En hektisk dag kunde avslutas sovandes på den långa bussresan hem.Till och med en livrädd Mikaela kunde få nån timme i sig då hon ägnat alldeles för mycket energi åt att oroa sig för den täta och respektlösa trafiken Bangkok erbjuder.

Idag tog en viss norrman initiativet till middag då han planerat pilsner och vattenpipa. Idag satte även en viss Mikaela Nygren som annars föredrar vin, i sig en inhemsk öl. Roligt!





Männen delade på en stor 3-liters kanna med egen tapp. Då det rann i 1 glas i norrmannen hade redan 2 slukats av svensken. Efter lite barhäng i sällskap med tre engelsmän skulle vägarna gå tillbaka till hostellet. Jag tycker mig känna av en smått berusad 2 meter lång norrman som helt plötsligt fått en grövre humor. Detta var något jag fick bekräftat då en vinglig norrman går runt och gör narr av åtskilliga thailändska försäljare.  När han tagit över tillräckligt av försäljarens show och affärsvilliga thailändare till och med vill hålla honom på tryggt avstånd gör hans rumssällskap rätt i att vända skutan hemåt.

Morgonen därpå skulle väskan upp på ryggen igen för fortsatt färd mot Kuala Lumpur. En bussresa senare upptäcker vi att tiden gått fort och personal  ropar - "hurry hurry" efter oss. En buss står sedan och väntar in två svenska resenärer för frakt till planet ute på Bangkoks gigantiska flygfält.

Sent ankommer vi Kuala Lumpur efter ett hektiskt letande av China town i centrala KL. In med full packning en lördagkväll genom en folktät stor marknad. Än tätare låg stånden då ni kan föreställa er Rimbo marknad med betydligt mer folk och på samma yta fast med 4 ggr så mkt stånd. Ett ställe Linn Gustafsson hade kallat himlen.

Passande nog hittar vi ett hotell vid namn China Town in med bra standard för 85 kr p/p. En varmt rekommenderad frukostbuffé morgonen därpå beslutas att stanna en natt till på samma hotell. Dock med uppgradering för ytterligare 2 sängar då ytterligare vänner från samma svenska hemvist till kvällen skulle väntas in. Dagen spenderades åt ett imponerande Petronas Twin Towers. Okänt var att det behövdes bokas tid för att komma upp världens högsta skybridge som hänger 247 meter upp mellan de två tornen. Då det var stängt måndagar fick ett frustrerat resesällskap vända på klacken för nya äventyr. Från ingenstans mitt i det besvikna steget stoppas vi upp av en fet dam som kvickt smugglar åt oss 2 biljetter gratis för nästa tur upp 3 minuter senare. Nöjda kunde vi komma ner i köpcentret som var belagt mellan tornen. Om du någon gång besökt Globen så möttes man av samma känsla vid entrén som man gör när man tar första stegen ut i arenan.  En befriande och väldig känsla men denna gång bara av butiker. 7 våningar högt började vi nerifrån och jobbade oss flitigt uppåt. Inte ett klädesmärke kunde påkommas saknat då vi ett fåtal timmar senare hade gått igenom ett inomhuscentrum som var nordens största inomhuscentrum Täby C gånger 10. Räkna då också bort alla matvaruaffärer centrumet erbjuder. P.g.a höga priser gick vi dock därifrån tomhänta. Det här är vad jag kallar shopping.  Promenerandes i den 30 gradiga värmen mellan skyskraporna med varsin Starbucks frappuchino i handen hittar vi några hundra meter bort ett nytt köpcentrum. Vi stiger på och med uppgivna miner skådar vi ett ännu större och ännu mer kliniskt rent, lyxigt shoppingcentrum. Trötta fötter går igenom våning efter våning, men det blir inte mer än så då det sjätte sinnet liksom sätter stopp för alla intryck. Jag minns inte mer än att Rolex hade en egen vakt med putsade skor uppställd i enskild ställning med en laddad Ak 5 och tillhörande bajonett på axeln.


 

Klockan går fort och vi tar oss snabbt tillbaka för att möta upp det väntade sällskapet. Vid McDonalds möter vi upp en svettig Anna Flygel och en välpackad Alexandra Karlsson. Samma Flygel hade packat smart och får därmed sin väska bärd av en Kristoffer Gustafsson till gentleman. Alexandra som hade valt att dra sin packning på hjul fick släpa sig igenom trängseln med väskan på rull efter. De  nyanlända checkar in och tar en "före" bild på kvartetten som äntligen blivit komplett. Då längtan till sol och bad är stor är tanken att även en efterbild skall tas. Förhoppningsvis mörkare i hyn än vid tillfället. I värsta fall kände Alexandra någon duktig datatjej där sånt annars lätt kan retuscheras...

En sedvanlig kyckling och ris middag följdes senare upp av en kanna kall öl på en reggaebar där vi njöt av sammankomsten. Då rummet endast bestod av 3 sängar kunde det sedan slumras sött efter en slitsam resa medan den tidigare nämnda gentlemannen fick minnas tillbaka till sin värnplikt under en natt i vinddraget på en liten madrass på ett iskallt stengolv .

En omtänksam gentleman lät damtrion sova ut för att sedan göra vad som fanns kvar av stan. En hantverksintresserad Anna Flygel tar oss till Central Market för frukost och allmän beskådning. Taxin tar oss sedan till Kuala Lumpur Tower, en byggnad likt Torontos CNN Tower men som hamnat lite i skymundan av Petronas Twin Towers. En härlig lunchutflykt där biljetten även inkluderade nåt slags vinterland med tillhörande show där vi som enda åskådare lite pinsamt flydde föreställningen till förmån för det lilla zoo och den Formel 1 simulator vi sedan testade. Den mer erfarna hälften av den sammansatta kvartetten visade efter det promenadvägen till Twin Towers. En dyr taxiresa senare hade en viss Alexandra Karlsson redan tröttnat på kyckling och ris så McDonaldsmiddag passade utmärkt. Personligen satt en Big Tasty & co för 25 kr fint. I väntan på nattens avgång med bussen till den skattefria ön Langkawi på Malaysias västkust förstod vi att den billigaste shoppingen under den här vistelsen skulle vara här och nu. Utbudet är redan nämnt så nu skulle det prutas. Samtliga hade olika önskemål men det gick snabbt upp för gruppen att flockledaren Kristoffer Gustafsson kom åt dem lägsta priserna. Honorna hittade sedan sina fynd och skickade en målinriktad och envis flockledare för chans till lägsta pris. Till skillnad från honorna som var mer än välkomna tillbaka för "special price" så kastades flockledaren gång efter gång ut från stånden då de hävdat att han tagit deras tid, varit ogenerös och aldrig ha gett upp. Dock flög han ut på gatan med ett nöjt leende och påsar fyllda med fynd i var hand. Det ryktas att ett blondt yrväder vid namn Karlsson tyckt synd om biträdena som varit tvungna att förhandla  med en hänsynslös busschaufför och affärsman, och därför i efterhand gått runt och skjutit till ett par ringit i var försäljares ficka...

Ringit = Malaysisk valuta

1 Ringit = 2,45 kr

Längtan efter stranden var nu stor och natten skulle spenderas på en buss. För oss bussintresserade kan nämnas att varje rad har 3 säten till skillnad från Sveriges 4. Det gör att varje säte blir som 1-klass på ett flygplan. Lägg där till att det går utveckla till en säng. En härlig affärsidé med (VIP-bussar) även till Serige. En bussresa som blev otroligt bekväm, dock kylig då aircondition lätt missbrukas i varmare länder. Till skillnad från ett sällskap lättklädda honor hade en rutinerad flockledare ett handbagage innehållande mjukisbyxor och collegetröja. 2 frusna damer kunde ändå få en god natts sömn medan Karlsson/Gustafsson ägnat resan till mer snack än sömn.

Vi väcks plötsligt av en hetsig busschaufför som vill tömma bussen fortast möjligt och ett nyvaket, blondt yrväder vräker på svenska ur sig diverse ord och namn av den mindre snälla sorten. Förundrande och nyvakna undrar vi var vattnet är då vi var tvungna att ta en båt över till skatteparadiset. I jakten på färjeläget möter vi en lika virrig man från Borneo endast ett par år äldre än oss själva. Smart nog tar vi sällskap och lyckas tillslut hitta hav. Då vi uppenbarligen missat 7 färjan fick vi vänta på åtta färjan. Vi försöker få i oss bristvaran sömn den 1,5 timmar långa resan men en återigen missbrukad aircondition gjorde det omöjligt. Till Annas stora lycka var mannen från Borneo en pratglad sådan och för pappa Börjes skull hoppas jag att dottern sin betalar sin egen telefonräkning då det en taxiresa senare hade bytts telefonnummer...

Vi checkar in på det rekommenderade Langura resort i en bungalow med krypavstånd till stranden. Vi slår oss skönt nog till ro och beträder stranden fortast möjligt. En strand som kan bekräftas att vykorten ej ljuger. Precis lika idylliskt som på bild. Kritvit len sand och kristallklart knappt svalkande vatten. I skrivande stund med 32 grader varmt i skuggan känns solsemestern välbehövlig.

Även i år går undertecknad hårt ut redan dag 1 och lägger en lätt touch av solskyddsfaktor 10 över axlarna, medan soldyrkande damer smörjer sig vita från topp till tå med mer än en dubbelt så hög faktor. En sömnlös natt och en 3 timmars powernap i solstolen resulterade i en inte lika kaxig flockledare som dagen efter tvingas gå till stranden med svansen mellan benen och som en hungrig hyena jaga skugga. Alltså räckte det med 3 solstolar idag. Vi var sent ute på playan då vi inte vaknade förrän telefonen ringde. En trött Mikaela Nygren svarar på oförståelig svengelska men budskapet om att vi var tvungna att checka ut hade framgått tydligt då klockan var halv ett och utcheckningen skulle ske senast kl 12.00. Trots att vi kommit överens om att byta boende till natten därpå kunde 4 trötta semestersvenskar inte harkla ur sig mer än "we stay for one more night". Anledningen till att vi skulle byta boende hade inget med varken standard eller pris att göra. Problemet låg i de oinbjudna små gäster som upptäcktes på toaletten och senare på kudden till den annars så hårda Anna Flygel. Men skräcken tränger förbi den hårda fasaden och tjejerna söker omedelbart upp flockledaren som tar sitt ansvar och motverkar kackerlacka nummer 1. För fler skulle upptäckas, och tvåan beskriver flockledaren som snabb och smidig. Han tar hjälp av erfarna asiatiska grannar och bakom sängen knycks en kackerlacka med storlek som en handflata, i en snabb rörelse likt en grodtunga som fångar föda. Efter några flicketårar och en flockledares ordentliga visitation av rummet kunde det godkännas för intag av sömn. Mest tid behövde Alexandra Karlsson till att bearbeta vad som hänt och vågar sig tillslut in i rummet efter ha fått stöd av nära och kära där hemma. Varför tjejerna inatt snarkat som grisar förklarar dem med att inte ha vågat sova med öppna munnar då kackerlackor tydligen gillar värme och fukt...

Undertecknad börjar känna av suget efter två dygn fria från pilsnern. Det görs på eftermiddagen slag i saken och 3 st burköl kommer jag över av ett okänt men spännande fabrikat vid namn SKOL, tydligen danskt...
 

Tjejerna väljer att införskaffa den 3 ggr så dyra, dock mer välkända Coroñan. Sedan i jakt på resans första drink uppstår problem. Få ställen på ön säljer alkohol men efter en tids promenerande hittar vi tillslut en restaurang med både god mat och rättigheter. Vidare hittar vi ganska snabbt en bar där den återkommande SKOL-ölen går för 2 ringit. Efter nästa promenad hittar vi äntligen en nattklubb där både öl och drinkmeny hade betydligt högre priser, men ändå ett härligt ställe med b.l.a ett lokalt band men med covers på gamla godingar. Härlig stämning, och en dansk äldre man tar kontakt. Verkar inte helt hundra men efter konversation på engelska framkommer ändå att dansken bor här sedan ett och ett halvt år tillbaka och arbetar som skribent. Han levde här med sin fru som tydligen var av helt annan ras. Varför hon inte var med ut var för att hundar inte var välkomna. Som sagt, en dansk som inte var helt med i matchen men med en hund som fru och en syster på besök så var det ett generöst syskonpar som i alla fall bjöd på öl. Något som jag och Mikaela utnyttjade. I samma droppe som glasen var tömda gjorde vi Alexandra och Anna sällskap på dansgolvet för ett sista ryck innan bandet spelat färdigt. Återstod gjorde bara en mysig men lång vandring hem.

Vår tredje dag här på Langkawi var vikt åt en planerad dagsutflykt där vi med väckarklockan ställd på 09.00 skulle hyra mopeder för resa mot en, enligt rykten "magisk strand". Det sattes tidigt käppar i hjulen då man var tvungen att uppvisa körkort. Något som oanade semestersvenskar lämnat hemma. Ingen resa idag men istället en härlig frukost och dagens höjdpunkt att åka bananbåt. Vi checkar sedan in på Best Star resort som med samma standard men ett lägre pris och inkluderande frukostbuffé.

Klockan börjar nu närma sig solnedgång och med en nyligen införskaffad platta pilsner på kylning och 2 dagar i skuggan beräknas jag vara ute och lapa sol imorgon igen...